thereseilondon

Är några veckor sen nu men tänkte berätta lite om Last Night of the Proms. Jag hade tidigare redan gått på fem olika proms för att få biljett till den sista kvällen, men när jag väl gått på dom så var det inte särskilt svårt att få biljetter. För att få en bra plats ville jag dock vara ute i riktigt god tid, så jag ställde mig i kön strax före fyra på fredagseftermiddagen. Promen var på lördag kväll. Som tur är behövde jag inte stanna ute hela natten, vid 16.00 lade de ut en lista där man fick skriva upp sig och om man kom tillbaks klockan 10 på förmiddagen dagen efter så fick man behålla sin plats i kön. Jag fick plats 102 i kön.

 

Nästa dag var jag alltså där till klockan tio för att behålla min plats i kön. I och med att jag var en av de top 120 eller  nåt sånt i kön fick jag också på förhand välja ut vart jag ville stå. Jag valde en plats på fjärde raden, något till vänster om mitten (höger från scenen sett). Jag var faktiskt mycket nöjd med den platsen.

 

Därefter väntade en lång dag, som tur var var det fint väder och vi var itne tvugna att stå i kön hela tiden, de hade ne kontroll vid 10, en vid 13 och en vid 16, vid de tidpunkterna gällde det att vara på plats, resten av tiden kunde man sticka iväg om man ville. Jag måste säga att det över huvud taget inte kändes så jobbigt som jag hade befarat med att köa hela dagen och sen stå och lyssna på konserten. Det var mest bara spännande och roligt.

 

Tillslut var det äntligen dags för insläpp runt 18-tiden. Då var det fortfarande en och en  halv timme kvar tills det skulle börja så vi satt alla, ganska tätt packade på golvet och pratade. Många, framför allt bland de främre raderna, var rejält uppklädda och det var en väldigt trevlig stämning. Jag fick lära mig att se skillnad på upp och ner på en brittisk flagga. Jag kan tillägga att Royal Albert Hall känns mycket mindre och intimare inifrån än när man ser det på bild,känns inte alls så stort som det ser ut att vara.

 

Första halvan av konserten var sedan som en ganska typisk prom, kanske att de hade tagit i lite extra med allting och valt lite "finare" stycken. Den avslutades med Nessun Dorma tror jag. I pausen började man märka att det inte var någon vanlig klassisk konsert dock, stora ballonger släpptes ut över publiken så att vi hade något att sysselsätta oss med, och några utav hard-core-prommarna började utsmycka scenen lite extra :)

 

Andra halvan var mycket mer lekfull och musikaliskt lättsmält. Det var väl värt all kötid att få stå så pass långt fram och vara med bland de verkligt engagerade. Under Rule Brittania bjöd de in till lite extrahjälp från några utav de brittiska olympiska guld- och silvermedaljörerna. Jag har urusel koll på vilka det är, men kanske Henke eller nån annan sport intresserad kan peka ut dem? [bilder kommer]

 

Mot slutet av konserten slängde solosångaren också ut några kepsar med maltesiskt kors på (han var tydligen fårn malta), en av kepsarna fångades av mig :D Fattade inte riktigt vad som hände faktiskt, såg bara att han slängde ut nåt i publiken och reagerade reflexmässigt.

 

Och såklart så såg jag till att göra LIF synligt under Vi är tokiga masar, eller Land of Hope and Glory som de flesta där tycktes ha fått för sig att den hette.

 

På det hela taget var det en väldigt häftig upplevelse, men nästa gång jag går så blir det nog i Hyde Park, man vill ju pröva något nytt.

 

 

 

 

 

...to be continued...